Startsida

söndag 2 juni 2013

Blåa ben och såriga händer

Jag var ungefär 2 år. Vi skulle åka och bada. När vi kom till stranden rusade jag genast rakt ut i vattnet så snabbt de små benen bar. Helt orädd, utan att förstå faran. Mamma fick rusa efter med kläderna på. Hon hade sina nya, blåfärgade 70-talsjeans på sig och blev blöt långt upp på låren. Brallorna fick hon ta av så fort hon kom upp på torra land. De hade färgat hennes ben alldeles blå.

Jag vet inte hur länge färgen satt kvar, men den satt där som ett tecken på att hon räddat sitt barn undan att drunkna i vattnet.

Idag, under gudstjänsten som hade rubriken "Vårt Dop", kom jag att tänka på att det är med Jesus precis som med mamma. Han fick också märken på sin kropp när han skulle rädda mänskligheten ur livets stormiga, kaotiska hav, upp på på Livets strand. Inte i form av tillfälligt blåa ben, utan i form av sår på händer och fötter, kropp och huvud.

Men vad gör man inte för sina barn?

onsdag 1 maj 2013

Vårdiktsbön

Min vårdiktsbön snickrad av lånta fjädrar från psalmboken.


Den blida vår är inne
Det spirar i Guds örtagård
Nu är det härligt att leva;
När dagen fylls av fågelsång och
En vänlig grönskas rika dräkt 
snart har smyckat dal och ängar
O, hur saligt att få vandra
Var jag går i skogar, berg och dalar
Härlig är jorden

Världen som nu föds på nytt
Som liljan på sin äng
Med vår glädje över livets under
måne och sol
När du ser en droppe glittra
som en härlig gudomskälla

Mitt i en värld av mörker
När livet inte blir som vi har tänkt oss
Var inte rädd för mörkret
Är dagen fylld av oro och bekymmer
Känn ingen oro
Var inte rädd

Var glad min själ och fatta mod
Var dag är en sällsam gåva
En dag jag lämnar mitt hem
Jag är en gäst och främling
Det finns ett land av ljus och sång
Det finns en väg till himmelen
Vi är ett folk på vandring
Alltid på väg

Tänk, när en gång
Nattens skuggor sakta viker
Din klara sol går åter opp
Mitt hjärta vidgar sig
Min själ får vila ut

Jag tror på en Gud som är helig och varm
Gud har en famn
Möt mig nu som den jag är
Innan natten kommer
När allt omkring mig vilar
dagen är slut
Bred dina vida vingar
Bliv kvar hos mig
Tryggare kan ingen vara
Saliga visshet
Oändlig nåd

Amen



fredag 1 juni 2012

Mission is possible - så det så.

Har varit i England en dryg vecka för att delta i en missionsvecka. Witney församling i Oxford stift hade gjort ett fullspäckad program med utåtriktad verksamhet och bjudit in gäster från bla sina vänstift att delta. Som representant för Växjö stift fick jag äran att åka. Övriga "bortalaget" bestod av en kvinna som är präst i Sydafrika, en indisk biskop, tre fransiskanska bröder, två engelska präster från andra delar av England och en engelsk prästkandidat. Tillsammans med hemmalaget av lokala förmågor fyllde vi dagarna med besök på skolor, äldreboende, hos församlingsbor, luncher och diverse sociala sammankomster. Samt mycket gudstjänstfirande och andaktande, förstås. Det var fantastiskt och fullständigt utmattande på samma gång. Jag tror inte jag varit så intensivt social så många dagar i rad någon gång under hela mitt liv! Unik upplevelse.

Vi startade veckans första kväll med teambuilding, vilket i praktiken betydde övningar i att:
- falla baklänges från hög stege och landa i armarna på teamet (jag avstod).
- slå rakt igenom en planka med bara handen (jag avstod efter viss tvekan även denna).
- gå på glödande kol. (Gjorde det! Två gånger!)

Passande inledning på en vecka i Andens och Pingstens tecken, alltså.

Vi hann också besöka stadens polisstation och idka lite ekumenik till råga på det, när vi lunchade hos Metodisterna, som har de bästa faciliteterna i stan vad gäller lokaler. Detta är annars något kyrkorna inte är bortskämda med i England. Här i Sverige är vi så vana att vi har utrymme i överflöd att tillgå som dessutom (oftast) är i hyfsat gott skick. Läget för våra engelska vänner är betydligt mer "make do and mend" och det mesta av "verksamheten" går på frivilligkrafter och inte betald arbetskraft som här. Detta gäller även underhåll av byggnader och kyrkogård, osv. Vi har mycket att lära här, för detta är nog Svenska kyrkans framtid. Entusiasmen hos församlingen var helt fantastisk och det är djupt rörande hur mycket tid, engagemang och hårt arbete de lagt ner på att planera och genomföra veckan. Responsen från församlingsborna var också mycket positiv. Vi besökte både låg- och mellanstadiebarn och pratade om Pingstens budskap, om kommunikation (när är den bra, när är den dålig) och om bön. Det var intressant att få ta del av barnens funderingar och kloka tankar och se deras kreativitet när vi satte igång vårt Pingstpyssel - att färglägga flammor utklippta i papper, skriva en bön på dem och bilda en stor flamma av alla små tillsammans. Dessutom tyckte de att det var roligt och exotiskt att få besök av franciskaner i roliga, bruna "munk"kläder och en lustig präst från Sverige som försökte prata svenska med dem (för att illustrera när kommunikation är svårt). När jag däremot använde kroppsspråket när jag talade, förstod de direkt att jag sa nåt om att jag gick till kyrkan! : )

Hela den fantastiska veckan avslutades med en festlig mässa på Pingsdagen i St Mary´s där vi alla medverkade på olika sätt. Vi läste Apostlagärningarna 2:3-4 på så  många språk vi kunde oss emellan och kom upp i ca 20 st! Biskop Colin av Dorchester ledde mässan, dagen till ära och kyrkan var full av församlingsbor i alla åldrar - många av dem under 7, iklädda egenhändigt tillpysslade papperskronor med eldflammor på huvudet. Hela härligheten avslutades med picknick på helstekt gris på den lummiga kyrkogården.  Varje Pingst i vår världsvida kyrka borde firas med en missionsvecka och avslutas med en rejäl grisfest! Tror jag ska skicka ett förslag till kyrkomötet om det.

tisdag 10 april 2012

Fragment av en recention

"...trots vår samtids fixering vid medveten närvaro och mindfulness: vad är sorgligare än det enbart occh rent ögonblickliga?"

ur recention av "Stilla havet" (Malin Nord), SMP, Rebecka Åhlund 10/4

söndag 8 april 2012

Genom död till liv

Predikan, Domkyrkan i Växjö, Påsknatten 2012   text: Romarbrevet 6:3-11

Vi smakar på de sista orden i texten igen: Så här ska ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud.

Det betyder att när Anklagaren, chefen för avdelning synd och fördärv kommer och frågar efter mej, med en lång, lång lista på mina fel och brister, så säger Gud – Nä, hon är inte här, hon är död.
- Död?? säger Anklagaren. - Men titta här så mycket dumt hon har gjort och sagt… och tänkt!! Senast i morse..!
- Det kan hända, säger Gud. Men du vet, jag är gammal, jag är glömsk och jag har glömt mina läsglas. Dessutom har hon försäkring, vettu.
- Försäkring?? säger Anklagaren. - Mot synd?!
- Japp. Det är en lång historia, men kontentan är att hon lever för mej, men för dej är hon död. Hon har dött och uppstått med min Son, seddu, genom dopet. Gjort är gjort. Så vi behöver inte dina tjänster här.
- Finns det inte nåt hon gjort som gjort dej rysligt arg?? undrar Anklagaren hoppfullt.
- Jodå.
- Vaddå??!!
- Det har jag glömt.
- Men ska hon inte ha nåt straff?? Ett litet?? Kan jag inte få hålla ett litet… utvecklingssamtal med henne åtminstone?
- Nej. Det får du inte! Och förresten är hon ju död, som jag sa. För dej.

Så Anklagaren får gå sin väg.
Det är rätt skönt med en sån livförsäkring som dopet. En evigt-liv-försäkring – med syndernas förlåtelse. Jag har en sån. Jag har skriftligt på det också. Ett garantibevis hemma i min byrålåda. Eller ett kärleksbrev kan man också kalla det, om man vill, med gratulationer på min pånytt-födelsedag. Dopbevis, kallas det visst också. Och har man slarvat bort det så är det ingen fara, för Gud har kopior på allt – tro mej.
Döpa sig kan man göra när som helst i livet. Vi gör ju lite olika där. Men det spelar ingen roll om man är 103 år eller 3 månader när man döps. Somliga döper sig som vuxna, förstår lite vad det handlar om och packar ivrigt upp sin stora osynliga gåva från Gud. Andra blir döpta som små och den fina gåvan kanske står på nån undanskymd hylla i vårt inre, år ut och år in, innan vi upptäcker den bland all bråte och börjar packa upp den.
Hur det nu än blir; Dopets gåva är gratis för alla som vill ta emot den. För den är dyrbar och kostade Gud mycket, kostade allt, så det finns ingen människa som skulle kunna betala dess värde. Varken i guld och gröna skogar, goda gärningar eller fromhet. Det är bara att tacka och ta emot och ägna resten av sitt liv åt att upptäcka vad det innebär att vara en cell i Kristi kropp, en medlem i Hans kyrka genom alla tider, och ett Guds barn.
När vi döps får vi ett ljus med Kristusmonogrammet på. Det är en påminnelse om Jesus som säger ”Jag är världens ljus, den som tror på mej ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus”. Amen.

lördag 7 april 2012

Fel-offer

Tragiskt när en människa tror hon kan muta Gud genom att tillfoga sig själv lidande. Känns som man totalt har misslyckats att kommunisera Jesus lidande och slutgiltiga offer som gör alla andra offer onödiga. Somligt lidande kan varken undvikas eller förklaras. Detta hör inte till den kategorin i alla fall. Arma, felinformerade människa...

fredag 6 april 2012

Tvätta fötter

Jesus stred inte för mänskligheten på en vit springare med svärdet i hand. Hans strid var att låta sig bli dödad, så att vi skulle få leva - och kunna tvätta fötter. Det är lätt att bara tolka Jesus bildligt när man läser berättelsen om hur han tvättar lärjungarnas fötter den där kvällen, inför den sista måltiden. Att tolka den som en uppmaning att tjäna varandra sådär rent allmänt. Och det är ju aldrig fel; att tjäna Gud genom att tjäna varandra på olika sätt. Men jag tror framför allt att Jesus menade det han sa väldigt bokstavligt.

Jesus levde så vitt vi vet i celebat, men det betyder inte att han undvek kroppskontakt. Tvärtom. I stilla veckans texter får vi möta en man som tvättar fötter, låter en kvinna smörja in hans egna fötter med dyrbar olja; en man som ligger till bords med sina lärjungar tätt omkring sig. Hos Jesus finns inga förställningar om att kroppen skulle vara syndig eller dess behov av beröring något banalt och lite patetiskt. Just det här med fötterna upplever jag som en särskilt provocerande utmaning till mig från Jesus. För ärligt talat känner jag mig
väldigt osäker inför att bokstavligen tvätta någons fötter - och ännu värre skulle det vara att låta någon tvätta mina! Fötterna är konstigt nog en av de mest intima kroppsdelarna vi har. De är minst lika heliga för oss som våra händer, kanske ännu mer så.

Samtidigt, finns det gott om människor för vilka detta med fottvättande är den naturligaste sak i världen. De jobbar tex inom äldrevården, där jag tror många av de sannaste Kristi tjänare arbetar - om de nu kallar sig kristna eller inte är mindre viktigt...
Inom kyrkan - och kanske främst bland präster - finns ibland en tendens att se sig själva som Kristi främsta tjänare. Det är förstås inte sant, utan ren hybris. Präster är tjänare med särskilda uppdrag i gudstjänst och församling, men en god tjänare är
den som vakar vid den sjuke om natten,
den som gör rent efter att stor eller liten kräkt ner sig själv, sängen, golvet och sin omvårdare,
den som ser till att den hjälplöse är hel och ren, torr och mätt,
den som kämpar för skolbarnet som inte hänger med,
den som sitter kvar en stund när alla andra hastar vidare,
den som ser vem som behöver uppmuntran,
den som vågar ta i en annan människa,
den som ser det ingen annan vill se - och försöker göra något åt det.
Det kan vara vem som helst. Ibland är det du eller jag.